Vi gillar olika!

Det är något som är extra tydligt i dag. Musikstilar blandas hej vilt och det uppstår ständigt nya genres som lånar från tidigare trender eller uppkommer genom oväntade musikaliska fusioner.

Den gamla hiphop- och R&B-vågen har mer och mer börjat smyga sig närmare popen. Den renodlade popen ligger väldigt nära klubbmusiken, som i sin tur har blivit mer radiovänlig. Ja ni förstår, vårt breda behov av olika musikstilar har gjort att musiken hittat nya vägar.

Musiken har på sätt och vis aldrig varit bredare än nu – och ändå gillar vi alla olika musik. Man behöver inte generalisera sin musiksmak som på 80-talet då man skulle vara hårdrockare eller synthare – punkt slut.

Det känns ganska hälsosamt.

Detta kan också ha att göra med att det är låten som styr igen. Inte dyra annonskampanjer med artister som kanske bara släpper en skiva som inte lyckas lyfta. Vi har blivit mer lättombytliga och orkar inte följa en artist under flera år som tidigare. Och branschen har hängt med i utvecklingen, på gott och ont.

Gamla tiders ikoner är en utdöende art men trots detta kommer det fortfarande fram artister som Lady Gaga. Hon har genom sitt tydliga uttryck lyckas vinna över den stora massan på en global nivå. Kanske är det hennes originalitet som vinner i längden. Hon lyckades bryta igenom den svårpenetrerade nöjesindustrin med något som vi inte sett tidigare, eller inte sett sedan det spektakulära 70-talet.

När jag var som mest aktiv i den gamla musikbranschen som låtskrivare för olika artister och ständigt var i kontakt med självgoda skivbolagsrepresentanter som satt bakom stora skrivbord och vägde på stolen när de pratade om ”The next big thing” så undrade jag alltid vad de menade.

”The next big thing” var en term som tydligen refererade till något som de varken sett, hört eller upplevt tidigare. En väldigt abstrakt idé, med förhoppningen att få uppleva något man saknar referens till. När jag till slut knallade in med något under min arm som jag kände kunde vara ”The next big thing” möttes jag dock av kyla. Det lät ju varken som Justin Timberlake eller Clay Aiken fick jag höra.

I stundens hetta skräms vi av nya upplevelser som är alldeles för våghalsiga att ställa sig bakom. Att säga NEJ inom entertainment ger dig mycket större chanser att få rätt än att säga JA. Nöjesindustrin har alltid verkat runt den tesen.

Men då och då har någon galning vågat sticka ut hakan och säga att: ”Jag tror på de där fyra herrarna från Liverpool med alldeles för lång lugg som blivit ratade på alla andra bolag, eller den där lastbilschauffören från Memphis med putmun och finnar.”

Alla stora akter från The Police till just Lady Gaga har varit unika i sitt slag. De har haft en egen röst och ett unikt uttryck som har fått dem att stå ut i den stora massan.

Hursomhelst, att vara en av tre domare i ”Idol” ger mig chansen att våga lyfta fram talanger som kanske är lite annorlunda och skiljer sig från gängse normer. Något som jag tycker är det bästa med ”Idol”-fenomenet.

En riktigt stor succé kommer endast när man som artist vågar vara banbrytande och sticka ut – inte när man repeterar något som redan har gjorts.

Så för varje sökande som kliver in i ”Idols” auditionrum hoppas jag på just den känslan: att få uppleva något som jag aldrig upplevt tidigare.

Då och då dyker de upp – de som vågar vara annorlunda.

Eller som min goda vän Desmond Child så träffsäkert sammanfattade det i Idoljuryns egna tv-program Made in Sweden: ”If everybody was a star there would be no stars.”